Från Somalia till Hedslund

Han kom en kylig oktoberdag 2010, från en helt annan värld och kultur. Mottagandet i Rättvik blev lyckosamt och resten är ett bevis på människans kraft och det lilla samhällets möjligheter.
Idag har Mohammed en stabil plattform i tillvaron, med jobb på Clas Ohlson, lägenhet och ett nätverk av vänner i närmiljön.

Det är perspektiv som är svåra att förstå. Att behöva fly från sin familj, sitt hemland, för att en ondskans makt vill hota och förgöra. Ändå var det precis det som hände för Mohammed Tathil Nur, 21, som för drygt fem år sedan tvingades lämna allt och fly till Sverige.

– Min farbror hade kontakter och hjälpte mig. Av en smugglare fick jag ett pass som liknade mig, på det sättet kunde jag fly till Sverige.

Han lyckades komma med på ett flygplan och lämnade ett land i kaos och krig.

– När jag landade visste jag inte var jag var. Jag var sexton år och ensam. Hemma i Somalia fanns min familj, mamma, pappa och sex syskon.

Ett möte med Mohammed, eller Moha som alla kallar honom, blir ett samtal om det gamla och det nya, om längtan efter sin familj, och framför allt, strävan efter att skapa sig ett bra liv i Sverige.

– Det var inte enkelt med ett nytt land och nytt språk, men efter några månader blev det bättre. Jag hade inga förväntningar, jag minns att det var minus 30 grader när jag kom. Och i Somalia är det jättevarmt!

Han började läsa svenska på gymnasiet, som i nästa steg kompletterades med studier  på folkhögskola. Det fortsatte med en undersköterskeutbildning som ledde till inhopp som vikarie på hemtjänsten i Rättvik. Han gjorde bra ifrån sig och fick snart återkommande förfrågningar om längre jobbperioder på somrar och under jul och nyår. Efter ett par år med jobb på äldreboenden runt om i kommunen kände han för att ta nästa kliv i tillvaron, detta under hösten 2014.

– Jag skulle beställa en sak på Clas Ohlsons hemsida och såg att de sökte lagerarbetare. Jag bestämde mig för att söka på en gång. Jag gick på intervju, fick jobbet och började redan två veckor senare. Nu jobbar jag 85 procent och trivs väldigt bra med mina arbetsuppgifter och kollegor.

Vilja att stå på egna ben
Moha sitter i sin svartvita soffa. Vardagsrummet är modernt inrett med en stor TV längs ena långväggen. Några fotografier knyter band med släkt och familj.

– Jag har världens alla kanaler och följer förstås vad som händer i Somalia, säger Moha och nickar åt TV-apparaten.

Med svenska referensramar kan det vara svårt att förstå, hur vi kan vara en del av samma värld, och ändå leva med så olika förutsättningar. Somalia, på Afrikas horn i nordost, är ett av de mest krigsdrabbade länderna i världen. Sedan 1991 har landet fallit sönder i strider mellan klanmiliser och stått utan en fungerande centralregering eller statlig förvaltning. Den regering som tillträdde 2012 är helt beroende av både ekonomiskt och militärt stöd utifrån. Och islamistmilisen al-Shabaab fortsätter att bekämpa regeringen i Mogadishu med våld.

– Det är lite lugnare just nu, men jag vågar inte åka tillbaka och hälsa på, man vet aldrig. Alla mina kompisar blev hotade av al-Shabaab, de ville att vi skulle ansluta oss.

Han är öppen i sina svar och har en blick som är nyfiken och utåtriktad. Den stora frågan måste ställas: hur känner man sig hemma i ett land som ligger cirka 700 mil bort, i en annan kultur, långt bort från släkt och familj?

Telefonen ringer, Moha skiftar från svenska till somaliska – och arabiska.

– Vi läste arabiska i skolan, det är bra att kunna, men jag tappar orden ibland. Vi läste somaliska och engelska också, så nu kan jag fyra språk, det är positivt. Om jag saknar min familj? Det är klart att jag gör, på något sätt skulle jag ju vilja vara med dem. Det har pratats om att tre av syskonen skulle försöka komma hit, men jag vet inte. I så fall hade det varit bättre att alla i familjen hade kommit. Vi håller kontakt via telefon och Internet.