Invandrarbröderna som satte Rättvik på kartan

ÅR 1992 KOM EN STUKAD FAMILJ till Sverige som lämnat sitt hemland på grund av kriget i forna Jugoslavien. Alen var 10 månader gammal, jag låg fortfarande i mammas mage. Planen var att stanna i Sverige tills situationen lugnat sig på balkan och sedan åka tillbaka. Riktigt så blev det aldrig. Vi blev förflyttade från Ystad till Kalix och allt däremellan, sista destinationen blev Rättvik. Ett Rättvik som jag med stolthet kallar för hemma. 

STARTEN BLEV TUFF för hela familjen. Vi fick vår första lägenhet uppe på Golfvägen och där vantrivdes vi. Folk betedde sig riktigt illa mot oss och ville verkligen visa att ’’dessa flyktingar hör inte hemma i Sverige’’. Till slut fick vi nog, så vi flyttade ner på Skolgatan och där fick livet en vändning. De goda krafterna slår alltid de onda.

MAMMA STÖTTE PÅ EN ÄLDRE DAM vid namn Inga-Britt, som tyvärr inte är vid liv idag. Men hon var otroligt solidarisk och bjöd hem hela vår familj till henne, hon ville påskynda processen med lärandet av svenska utöver SFI (svenska för invandrare) och hjälpte glatt till med att förbättra familjens svenska. Vi fick även smaka på vår första svenska fika, saft och bullar. Inga-Britt gjorde allt och lite till för att vi skulle känna oss som hemma i Rättvik. I mina ögon är Inga-Britt en äkta rättvikare.

PAPPA FICK JOBB på Bella Pizza, han fick börja som diskare och något år senare köpte han pizzerian. 20 år senare fick vi sälja familjens livsverk, känslorna var blandade. Lättnad, men även en sorg att lämna en plats som präglat min uppväxt. Just pizzerian blev enormt viktig för oss som familj. Föräldrarna fick dagligen kontakt med rättvikarna och vi kom sakta men säkert in i samhället. Alen fick privilegiet att stå i kassan från tidig ålder och jag fick oftast ta ”skitgörat” som att skala en säck lök eller vika kartonger tills väggarna nere i källaren var igenmurade. Men det var oerhört nyttigt för mig och Alen, vi fick tidigt känna på vad hårt arbete betyder och där insåg vi att skulle vi bara träna tillräckligt hårt och målmedvetet skulle vi kunna leva på vår ishockey. 

DRÖMMEN BLEV TILL VERKLIGHET, några år senare har jag representerat ett antal SHL-klubbar, den senaste klubben är Linköping. Nu blomstrar livet och jag brukar försöka ta mig till Rättvik vid varje ledigt tillfälle. Sedan barnsben har Rättviks Marknad varit en höjdpunkt för mig, och det är den fortfarande. Men även Långbryggan som fungerat som terapi för själen. Nu har jag bott några år på annan ort men varje gång vi ska hem till Rättvik säger jag till min fru, ”Rättvik ser ut som ett vykort”, när vi glider ner från Faluvägen.

MEN LIVET BLOMSTRADE INTE alltid när vi var nyanlända i Rättvik. Så kära Rättviksfolk, glöm inte att bemöta nya rättvikare med värdighet. Kanske har vi idag en flyktingmamma med två små kommande hockeybröder intill sig, som i framtiden sätter Rättvik än mer på kartan.

Almen Bibic
Svensk professionell ishockeyspelare