JAG HADE BESÖKT av en bekant från storstaden och vi tog en promenad uppe på de södra höjderna där jag bor. Det var många andra ute och spatserade denna soliga helg och nästan varje gång vi mötte någon så hälsades det. Ett ”hej” eller det mer rättviksaktiga ”öj”. Kanske en mer diskret nick eller en uppsträckt handflata till hälsningssignal. Till sist frågade storstadsbekantingen om jag verkligen kände alla dessa människor som jag hälsade på. Jag svarade att, ja många är jag bekant med och känner igen, men inte alla. Långt ifrån. ”Men varför går ni och hejar på vilt främmande människor?” Jag drog efter andan till ett svar, men hittade ingen självklar förklaring. ”Tja… det är så vi gör här. Vi hälsar och nickar när vi möts i byarna på det här sättet.”

JAG TROR DET ÄR TYPISKT för Rättvik och säkert för många andra liknande orter. Det finns en närhet mellan människor. Samhörigheten är tillräcklig bara av att vi promenerar i samma by och njuter av vädret i samma vackra trakt.

ETT ANNAT EXEMPEL är den Facebook-grupp som jag upptäckte för ett tag sedan. Besökarna välkomnades att lägga in bilder och filmer och berättelser från Rättvik förr. Det blev ett fullständigt vulkanutbrott i nostalgi och historia. Barndomsminnen vävdes ihop, ovärderlig bilddokumentation presenterades och fantastiska historier från förr förmedlades. Gruppen har nu, på ganska kort tid fått över 3000 följare. Detta enorma intresse för den egna bygden hade nog visat sig på andra håll också, men lite typiskt för Rättvik är det… Vad det beror på? Kanske för att Rättvik och andra orter i Dalarna har en så stark identitet. Oavsett om vi bor i Rättvik eller är besökare, känner vi att vi hör ihop på något sätt.

MEN VAD INNEBÄR denna identitet egentligen? Det kan vara mycket. Den egenartade naturen som inte står att finna någonstans är en självklar förklaring. Kulturen i form av musik, konst och byggnationer förenar. Det historiska spelar in. Siljanstrakten har alltid varit självständig mot centralmakten. Små oberoende bönder har styrt sina angelägenheter själva. Fattigdomen var stor, men det fanns aldrig några stora gods med lantarbetare. Och så språket. Vi pratar ju lite speciellt med den där lustigt sjungande dialekten…

JAG HAR REST MYCKET och vistats utanför Rättvik långa perioder. De två senaste åren har jag bott i Kabul och arbetat för Svenska Afghanistankommittén. Något som jag slagits av, är den lågmälda artigheten och vänligheten mellan människor även i Afghanistan. Det låter kanske konstigt i detta land av våld och konflikter, men så är det. Några närmare jämförelser mellan Rättvik och Afghanistan blir lätt långsökta, men närheten mellan människor känner jag igen. Det finns alltid tid att växla några ord och fråga hur det står till. Bra kontakt mellan människor gör livet lite lättare. Problem löses och det finns oftast en möjlighet till lösning på problem. Det gör att det är ganska lätt och smidigt att bo i Rättvik.

Anders Rosén
Rättviksbo. För närvarande informationssamordnare i Kabul för Svenska Afghanistankommittén.