Hur välkommen kan man bli?

VARJE GÅNG JAG kommer in mot Rättvik så häpnar jag över vyerna över Siljan. Jag tappar nästan andan. Ett bättre välkomnande kan man knappast få. Redan första gången jag kom in med tåget till Rättvik 1976 fick jag en känsla av att detta är ett ställe som man trivs på. Då på besök hos en flickvän mötte jag också Rättvik i sommarskrud första gången. Grönskan, badstranden, långbryggan, folkdräkterna, fiolmusiken som på den tiden delade på utrymmet med raggarna under midsommar.

JAG VAR FAST. Jag visste det inte då men så här efteråt så har jag insett hur detta första intryck band mig till mitt livs åror. Det dröjde dock några år innan jag fick tillfälle att flytta hit. Efter några års sommarjobb på Stiftsgården i Rättvik kände jag att jag bara måste få en chans att dela årtull med detta Dalfolk. Jag lämnade Göteborg för en liten byhåla i norr, uttalat av mina ovetande vänner.

GENOM STIFTSGÅRDEN HAR jag sedan lärt känna Rättvik allt mer. Inte minst genom de fina föreningsliv som finns här. Naturskyddsföreningen bjöd in mig på föreningsträff och jag var fast. IK Jarls skid- och MTB-verksamhet har gett mig vänner och välbehövlig träning. Turistföreningen, ”Bo i Rättvik” och Närvik har introducerat besöksnäringens möjligheter för mig. Turismen har i alla tider varit stor i Rättvik. Det är också i många stycken den som bidrar till det stora utbud av aktiviteter, butiker och boendeformer som finns här. Det mesta i aktivitetsform kan man finna inom en radie av 1 km. ”Ja just det 1 km”. Det är klart att till Dalhalla är det lite längre men de extra 6 km tar man sig gärna för att uppleva denna fantastiska arena.

RÄTTVIK ÄR LITET men ändå stort. Dess storhet beror mycket på en stolthet över sitt verk. Man har god tradition av att få till evenemang. Det finns i folksjälen på något sätt. Jag kallar det koka soppa på en spik. ”Med små medel på ett snabbt och effektivt sätt uträtta mycket för många”.

NU LÄMNAR JAG ”Möjligheternas stiftsgård”, förstående föreståndare och ett stort förtroende från styrelse och personal har gjort det möjligt för mig att utvecklas både som person, arbetsmässig, och som medmänniska. Många är de som genom åren varit en del av mitt liv och min utveckling. Och vad vore jag utan alla dess människor. Tage Danielsson har fångat min känsla för detta med följande bevingade ord: ”En droppe droppad i Livets älv har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varje droppe. Hjälp till att hålla de andra oppe!” 

NU KÄNNER JAG mig som en bland Rättvikarna och det känns rätt att gå vidare. Flyta med älven ett stycke för att leta efter nya droppar som kan hjälpa mig att ge bärkraft åt livets vatten.

NU TILLTRÄDER JAG tjänsten som VD för Rättviks Kommunhus AB och Rättviks Fastighets AB. Här får jag nu ägna mig åt att försöka implementera allt jag lärt mig på Stiftsgården och i arbetet med besöksnäringen de senaste åren. ”Att ta hand om människor”.

För mig blir den stora utmaningen att med fastigheterna som verktyg bidra till:

• Att eleverna får en fin skolgång

• Att våra patienter får bra vård

• Att våra äldre bor bra

• Att näringslivet producerar och tjänar pengar

• Att hyresgäster har det bra

• Att människor i Rättvik trivs helt enkelt.

Det kan verka som en svår uppgift men med goda medarbetare en viljestark politisk styrning och Rättviks engagerade medborgare tror jag att det finns goda förutsättningar.

Ebbe Evbjer