Nya perspektiv – och tid
för varandra

Utsikt över sjön Siljan och Långbryggan. Foto: Martin Litens

Livet tog en vändning efter flytten till Rättvik. Niclas, Ulrica och Leo Björklund, tillsammans med hunden Jacksson, trivs på Lerdalshöjden. Tiden är nu kommen för att förverkliga drömmar. Foto: Johan Pellas

Sjökapten Niclas Björklund med familj ville ta ut en ny kurs i livet. Idag lever de ett spännande och innehållsrikt liv på Lerdals höjder, med egen rörelse och utsikt över Siljan och bergen.
– Det tog femton år, nu får vi vara ihop på riktigt.

Niclas och Ulrica Björklund med sonen Leo, hade en bra tillvaro på Värmdö utanför Stockholm, men sökte ändå en mer berikande dimension. I november 2012 tog livet en ny vändning, av en lycklig slump.

– En av mina bästa väninnor förde oss till Rättvik, säger Ulrica. Hon träffade en kille från Rättvik och hade flyttat upp från Göteborg och trivdes så bra. Vi var och hälsade på några gånger och tyckte att det verkade vara så fint och mysigt i Rättvik när vi kikade runt lite. Tidigare hade vi gjort som de flesta andra, det vill säga bara passerat i bil på väg till fjällen.

Ulrica minns orden från Niklas någon månad senare:

– Jag har hittat ett Bed & Breakfast som vi kan köpa.

Paret gick från ord till handling, de lämnade sonen Leo, nio år, i skolan, och åkte till Rättvik för att studera försäljnings-  objektet närmare.

– Vi var i den fasen av livet, säger Niclas, att vi ville prova på något nytt. I bakhuvudet har vi alltid drömt om att ha något där vi kan jobba tillsammans. Vi hade säkert kikat på tjugo olika affärsidéer som varit svåra att räkna hem. Men i Rättviksprojektet höll kalkylerna, vi såg möjligheterna.

Objektet i fråga handlade om den gamla anrika Lustigsgården med anor från 1634, totalt 1 200 kvadratmeter fördelat på fyra olika byggnader. Utöver huvudbyggnaden med ett annex ingår även en länga av sex hyreslägenheter som hyrs ut på längre basis, samt ett privat boningshus.

– Ja, det är mycket egendom, men vi har fått mycket för pengarna, säger Ulrica, det är helt fantastiskt. Vi fick allt det här för samma belopp som en tvårummare i innerstan i Stockholm kostar. Det är en bra affär. En grundförutsättning är förstås att vi gillar att hålla på att fixa och greja själva.

”Det är det här som är Sverige”

Servicekänsla i blodet
Ulrica kan se tillbaka på flera olika jobb inom konferens och möten i sitt liv, hon har även provat på restaurangyrket och pluggat turism. Niclas kan numera titulera sig sjökapten och åker med jämna mellanrum iväg för att jobba. Ulrica och Niclas träffades för övrigt på ångbåt som gick i trafik i Stockholms skärgård, året var 1996. Ulrica jobbade som servitris, Niclas som matros.

– Niclas blev kär i mig först, säger Ulrica och ler.

– Jag är numera kapten på en färja mellan Malmö och Trawemünde, en rutt som tar nio timmar att göra och förbinder Sverige med Tyskland. Det är ett ansvarsfullt uppdrag där jag ser flera paralleller till det vi gör här i Rättvik. Det handlar om att alltid sträva efter att ge människor service och få dem att trivas och vilja komma tillbaka. Den stora skillnaden är att jag på båten får min säng bäddad och någon annan gör frukost åt mig. Det är lite tvärt om på Lustigsgården kan man säga.

– Vi har alltid bott nära vatten, fortsätter Niclas, det är viktigt för mig, för mig både privat och på jobbet där jag är van att följa väderleken och läsa av vattnet.

– Åh, vi bodde så himla fint på Värmdö, inflikar Ulrica, men det här vid Siljan är ju oslagbart med vyn och solnedgången. Allt är så mycket häftigare och finare, med alla sina ljus och olika skiftningar. Min pappa var lite skeptisk till vår flytt i början. Men när han var här senast så sa han ”det är det här som är Sverige”. Jag antar att det var en liten kärleksförklaring.

Och visst har deras liv förändrats. De har visserligen ägnat en stor del av sin första tid åt att renovera och bygga om, men de har samtidigt funnit en annan balans och harmoni i tillvaron.

En huvudperson i denna nya kompassriktning är sonen Leo:

– Jag valde mellan två olika skolor. Jag trivs jättebra och tycker om att vara med kompisarna. Det finns mycket att göra och jag cyklar ofta.

Ulrica försöker sammanfatta den intensiva tid som varit. Och det finns rosor att dela ut längs vägen.

– Vår resa började egentligen sommaren 2012 när Niclas gick från sitt fasta och välbetalda jobb till att börja jobba frilans. Vi var heller inte nöjda med skolsituationen för Leo. Allt kring Leo har funkat så bra så det knappt är sant här i Rättvik. Han går nu på en riktigt bra skola och trivs både på och utanför skolan.  Och vi har fått bra hjälp och stöd av kommunen och banken hela vägen, det är jätteviktigt att sånt fungerar. Vi känner oss inte som några i mängden, vi har fått en bra och personlig service.

Mycket att se och göra
Niclas och Ulrica hyllar även alla olika aktiviteter som finns att tillgå på deras nya bostadsort.

– Det finns ett fantastiskt urval av aktiviteter, säger Ulrica, även om vi fortfarande har mycket att lära och upptäcka. Nedanför oss ligger Siljan med alla vattenaktiviteter och bad, sen har vi slalombacken ”mitt i stan”, föreningen IK Jarl ett par kilometer bort med sin cykling och längdskidåkning, och så bandy, baseball, bowling, fint badhus, travbana och så vidare. Och vill man plocka bär, svamp eller bara ta en sväng med hunden så finns det alltid nya platser att upptäcka. Vi bor ju praktiskt taget i skogen fast att det är så centralt.

– Glöm inte golfbanan, den gillar jag, säger Niclas och adderar att även en av Sveriges bästa gocartbanor är belägen i Rättvik.

– Sen måste man ju hylla alla högklassiga matställen, vi har Bruntegården, Sjövillan, Jöns Andersgården med flera. Ska man äta sån bra mat i Stockholm skulle den kosta dubbelt så mycket. Till detta lägger vi hela åtta pizzerior och Fricks konditori. Jag minns i våras när det var sista dan för semlor. De sålde semlorna för elva kronor och det gick åt två tusen stycken. I ett samhälle där det bor elva tusen!

Orden bara bubblar ur paret Björklund, som även berättar om när de skulle arrangera ett Öppet hus för grannskapet i samband med nyöppningen.

– Vi delade ut två hundra inbjudningslappar till grannar i den närmaste omgivningen, säger Niclas. Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma och hur vi skulle bli bemötta. Det kom åttio personer den dagen och vi fick massor med blommor, presenter och lycka-till hälsningar.

– Idag skulle jag kunna springa till vilken granne som helst om det skulle krisa, säger Ulrica. Det är en trygghet som betyder mycket för oss.

Vad tycker och tänker deras vänkrets om flytten mån tro, och har deras kontakt på något sätt förändrats?

– Vi har haft vänner här nästan varje helg, från Stockholm och från andra delar av Sverige, säger Ulrica. Vi umgås faktiskt mer med dem nu, och under mer avslappnade former, än vad vi nånsin gjort tidigare. Många har dragit efter sina jobb på fredag eftermiddag och varit här tre timmar senare. Och när vännerna kommer kan vi slappna av från våra vanliga bestyr – och de får gärna laga maten åt oss. Jag har fått frågan om jag saknar Stockholm. Men stan finns ju kvar. Och jag nyttjar Stockholm på ett annat sätt nu, har fått en mindre stressad relation till människorna och miljöerna.

Framtiden, ja den handlar om ”att landa” och fortsätta med det de gillar allra mest, att få kreera och på olika sätt utveckla Lustigsgården. Lagom till Skid-VM i grannkommunen Falun i februari 2015 räknar de med att 14–15 nya rum ska vara färdiga i annexet. För att klara detta har de även anställt en person.

– Man får nästan nypa sig i armen, det här är som en dröm, säger Ulrica. Ja, det är mycket jobb, men vi lägger upp våra dagar själva och vi får vara tillsammans. Och vill jag gå ut en timme med hunden så gör jag det, precis när det passar under dagen.

Alla lever sina liv, men kan man ge generella råd till andra?

– Man ska våga ta steget och göra det man drömmer om, oavsett vad det är. Det som får folk att fega ur tror jag är jobbfrågan, samtidigt ska man ha klart för sig att det inte behövs samma inkomster här som i större städer. Och det är viktigt att släppa på prestigen. För oss var det en slump att det blev just här vi hamnade, men så bra det blev. Våra råd är att testa göra nya saker, våga hoppa för att sen kunna landa. Vad är det värsta som kan hända?

Text: Johan Pellas