Skräddaren på Höjden

”Det finns folk ifrån Rättvik i hela världen, och just dräkten är en så viktig symbol”, säger Paul Höglund, skräddaren i Gärdebyn. ”Jag har sett den bäras väldigt ofta i USA. Och det var ett stort ögonblick för mig när Rättviks spelmanslag hälsade på i Chicago.”

Världen är både liten och stor – allt handlar om hur vi väljer att se den.
För Paul Höglund finns inga begränsningar. Läs om amerikanen som blev svensk och nu för viktiga kulturella arv vidare, med perspektiv på samhälle,
historia och traditioner.

Det tog ett tag innan cirklarna slöts. Men i Gärdebyn har Paul och hans familj funnit sitt hem, med strålande utsikt över Siljan och Rättviken.

– Där borta, till vänster, ser jag mot Vaverön och Siljansnäs, sen hela Siljan med Gesundaberget i bakgrunden, och där till höger ligger Stumsnäs och Vikarbyn. Visst är det vackert?

Vi befinner oss på Gärdebygatan, i Pauls skrädderi, som från början var tre olika timmerhus, där stallet med höskulle – som själva ateljén ligger i – dateras till 1700-talet. Efter år av renovering är denna plats basen för hans kreativa arbete och skapande.

– Jag hade en dröm om att skrädderiet skulle se ut ungefär så här. Det har varit mycket jobb, men det har varit värt det.

Från denna plats utförs skräddartjänster av högsta kvalité, där inte minst den stolta dräkttraditionen lever kvar i tillverkningen, helt enligt gamla metoder och tekniker. Till detta ordnas dräktsömnadskurser, samt att ändringar görs på konfektions- och fritidskläder efter önskemål.

Det är verkligen en total kärlek till skräddaryrkets ärevördiga konst vi pratar om, och det brinner i Pauls ögon när han berättar om sitt intresse för dräkterna.

– Det är väldigt intressant, både historiskt och sociologiskt. Hur och varför bar vi kläderna, och varför saker har ändrats på dräkten genom åren. Det är jätteintressant och ger så många perspektiv. Vissa har sitt stora intresse i bilar, modellflygplan eller att rida häst. För mig handlar det om Rättviks- och Bodadräkter.

Starka band
Det kan synas märkligt att en amerikafödd person vurmar så för folkdräkten, denna ursymbol för Dalarna. Men skrapar vi lite på ytan synes allt självklart.

I släktleden finner vi att Pauls farmor och farfar var från Sverige, så även hans mormors föräldrar (hans farmor och mormors mor var till och med från Dalarna). Till detta finns norska rötter genom hans morfars föräldrar. Samtliga uppräknade personer lämnade Sverige eller Norge och flyttade till Chicago under perioden 1870–1905.

De svenska traditionerna har därmed varit med honom sedan barnsben, som under jularna, vilka firades på både svenskt och amerikanskt vis. Han växte upp i en familj fylld med musik och där det sociala engagemanget lyste igenom. Detta i den mest svenska av amerikabygder, i Chicago, tredje största stad i USA med över tre miljoner invånare, där ett stort antal svenska hamnade under den stora emigrationen 1840–1920. I runda tal 1,5 miljoner svenskar flydde Sverige under denna epok för att söka lyckan i ett fjärran land. Kuriosa är att det idag finns ungefär åtta miljoner amerikaner som har svenska rötter, varav 4,5 miljoner har bekräftats som svenskamerikaner. Många lever ännu i de stater dit invandringen skedde, bland annat Minnesota, Illinois, Iowa och andra delstater i mellanvästern. Och de svenska traditionerna vårdas verkligen ömt, som en viktig del och identitet.

När Paul blev lite äldre blev det college på en skola som svenska missionskyrkan ägde och där hälften av eleverna var svenskar. Och när det senare i livet blev fråga om giftermål, ja då blev det förstås med en svenska…

Flera besök i Sverige
Bakgrunden är viktig att ha med sig när man ska förstå hans vägval i livet. Visst, ett arbete i USA i vuxen ålder som utbildad skräddare var inte dumt, men det fanns en annan dimension att upptäcka, i Dalarna och Sverige. Vid flera tillfällen var han till Sverige på besök, allt mer förälskad i människorna, miljöerna, musiken, kulturen… Det går närmast att beskrivas som en bumerang, tankarna tenderade allt som oftast att vända tillbaka till det lilla landet där uppe i Skandinavien.

Han minns ett besök i Rättvik 1976, strax efter sin examen på college. Berättelsen sätter fingret på det starka patos som grodde inom honom, och som senare skulle explodera i sin fulla prakt.

– Vi var bland annat hos min farfars syster i Kalmar, vi passerade även Skansen innan vi kom till Horndal där min farmor bott. Vi kom sen till min fars kusin i Rättvik och det var dagen före midsommarafton. När musikerna började spela så hamnade jag i trans. Min familj ville åka hem ett par timmar innan midnatt, jag lät dem åka. Det enda jag hörde var spelmännen som stod bakom danslogen och spelade. Klockan gick. Någon frågade mig ”är det dags att åka hem nu?”, jag svarade ”nej, några låtar till”. I den stunden bestämde jag mig för att lära mig spela fiol. Dansa kunde jag redan genom det folkdanslag som fanns i en dalaförening i Chicago, även om Bodapolskan var en nyhet.

I samma veva träffade han en skräddare vid namn Sanfrid Ingels från Boda – och nu var han helt fast.

– Jag köpte en blåtröja av honom till min Rättviksdräkt. Det slutade med att han gav mig lektioner i hur man skulle göra.

Paul tog med sig alla nyvunna kunskaper till Chicago, och full med inspiration satte han igång med att sy de kläder som knöt så starka band med hans rötter.

Senare kom det att bli ytterligare påfyllnad med dräktskräddarlektioner och fiolkurser i Rättvik, under flertalet besök, 1979, 86, 89 och på 90-talet. Det sociala nätverket växte och förfrågningar kom allt oftare, ”kan du sy åt mig?”.

– Det var mycket som hände i mitt liv och i världen, jag träffade min fru, dessutom ökade konkurrensen inom mitt yrke. Tankarna på att flytta till Sverige växte fram under 1990-talet. Flytten gick sedan 1998, på hösten.

Öppnade skrädderi
Så här med perspektiv har mycket hänt under de år som de bott i Sverige och Rättvik. Med tiden kom ett allt större gehör och erkännande för hans kunskaper inom skrädderiet. Även om det nog fanns en del som initialt hade svårt att se en amerikan växa fram till en förgrundsfigur inom folkdräkter. Paul lägger ingen prestige i detta, istället har han oförtrutet – och med stor framgång – låtit hantverksskickligheten tala.

Skrädderiet i backen på Gärdebygatan öppnade en solig dag 2008, och på den vägen är det. Det är en vacker byggnad med mycket historia bevarad, som i pardörrar och foder.

– Jag har försökt att återvinna, varför köpa nytt när det gamla finns kvar. Och när jag letar efter fler detaljer går jag ut på den gamla logen här borta, det är en skattkista.

Paul har inte bara fått perspektiv på det här med olika delar av världen, då och nu. Sedan en tid jobbar han även deltid på Rättviksskolan som textillärare.

– Jag får träffa så otroligt många intressanta människor. På kvällarna träffar jag människor mellan 40 och 70 år på mina kurser. På dagarna träffar jag deras barnbarn som tror att de kan allt. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna lära dem allt, utan att de ska känna begränsningar.

Paul och hans fru har även ett engagemang för de flyktingar som hittat till Sverige och Rättvik, där de på olika sätt vill hjälpa dem in i samhället. Det innefattar även ett par kvällar i månaden med praktiskt arbete i syslöjdsrummet, ”det är viktigt att aktiveras”, som Paul uttrycker det.

– Jag är jätteglad att det är så många rättvikare som ställer upp. Det är ungefär på liknande sätt som min far gjorde på 1950-talet i Chicago, vi hade samma typ av invandring då. Att lära sig att folk är olika är jätteviktigt.

USA har inte förärats med så många besök de senaste åren, det har funnits mycket annat att koncentrera sig på.

Av det mest positiva slaget är de båda sönernas starka engagemang i musik- och idrottsliv, även de tycks vilja föra ett arv vidare.

– Kanske inte att sy, men musiken finns där.

Och lustigt är att båda sönerna spelar baseball, en sport som även den hittade till dalabygden från Amerika, detta på 1950-talet.

Allt hänger ihop i familjen Höglunds värld, bara man vet hur man ska väva ihop trådarna.

Text och foto: Johan Pellas