Lejonet på Rättviks Turisthotell
Av: Lars Texas Frändberg
Förord
Berättelsen om Lejonet Fatima, som huserade på Turisthotellet i Rättvik, går tillbaka till 1964-65 då direktör Bo Ahlén arrenderade hotellet. Det är en fantastisk ”skröna” som jag minns som igår, då jag själv fans med på ett hörn, i och med att min mor, Maj-britt Pettersson, spelade en viss roll, i händelseförloppet. Historien tar sin början på Turisthotellet och vidare till Spanien och Las Palmas på Kanarieöarna. För att avslutas i byn Östbjörka på vår släktgård, Olars gården. Historien om Lejonet Fatima, har tidigare nedtecknats av Anders Marsk, som numera huserar på Olars gården, där Fatima slutade sina dagar. Anders berättelse, baseras bland annat på intervjuer av mig och beskriver ett par olika scenarier, hur det gick till när Fatima kom i direktör Ahléns ägo. Många år har förflutit sedan händelsen utspelade sig och det är få Rättvikare som fortfarande är i livet och som minns hela historien. Men hos mig har den stannat kvar i minnet, som en mycket speciell händelse från min barndom. Det här är min berättelse och hur jag minns den samma.
Lejonet Fatima
År 1964 var ett händelserikt år, både i Sverige och världen. I Sverige hade TV-serien ”Vi på Saltkråkan” premiär. I Stockholm pågick rivningen av Klarakvarteren för fullt och The Beatles gav sina sista konserter i Sverige. Ute i världen pågick Vietnamkriget och Cassius Clay, senare Mohammad Ali, besegrade Sonny Liston i tungviktsboxning. Samma år gick SM på skidor av stapeln hemma i Rättvik, med storheter som Sixten Järnberg och Assar Rönnlund i spåren. Damsidan representerades av, Toini Gustafsson (senare Rönnlund) och Barbro Martinsson.
Men vad ytterst få ”Rättvikare” visste då och vet idag, är att det huserade ett lejon på det anrika Turisthotellet! Det anrika hotellet, som en gång i tiden drevs av den karismatiska Wilhelmina Skoog. Hotellet fick så småningom ge vika för den tidens rivningsvåg, som sköljde över landet och som låg i linje med den ”nya tiden”. Men det är en helt annan historia.
När den här händelsen utspelade sig arrenderades hotellet av direktör Bo Ahlén, en storväxt herre med kortsnaggat hår, som alltid gick omkring i mörk kostym och som kan hänföras till kategorin ”levnadsglad”. På den tiden var det inte alla förunnat att äga en bil, men för Bo Ahlén var det märken som, Jaguar och Cadillac som gällde. Han var ju trots allt direktör och då kör man en bil som anstår en sådan. Hotellet var välbesökt och hade ett mycket gott rykte i landet och då framför allt i Stockholm, mycket tack vare epoken Wilhelmina Skoog. Det var inte bara ”vanliga” stadsbor som tillbringade sina semesterdagar på hotellet, utan också många celebriteter, från bland annat filmvärlden och idrottsvärlden med mera. För att inte tala om alla kungligheter, som från tid till annan, bodde på hotellet. Värt att nämna är att den världsberömde regissören Ingmar Bergman bodde på hotellet, i samband med att man spelade in delar av filmen ”Jungfrukällan”, vid Styggforsen i Boda.
Jul och Nyårshelgen 1963–64 var hektisk, med många gäster på hotellet. En av de mest kända var, dragspelsvirtuosen Kalle Jularbo, som jag mins som en lång och reslig herre. Det var samtidig då som jag för första gången jobbade på riktigt. Det var ju jullov och ledigt från skolan, vilket gav mig chansen att för första gången tjäna lite egna pengar. Jobbet hade jag fått tack vare min mor, som jobbade som servitris på hotellet. Jobbet bestod i att skala potatis i köket, jobba i disken och under nyårshelgen fungera som så kallad ”smörgåsnisse”. Vilket gick ut på att plocka disk från borden i matsalen. Lönen var 3 kronor i timmen, vilket resulterade i att jag tjänade totalt 160 kr under jullovet. Mycket pengar för en 12-årig grabb. Idag har det nog inte varit möjligt, utan skulle ha klassificerats som barnarbete. Men det var ju andra tider.
Direktör Ahlén var vid den här tiden en inbiten ungkarl och således obunden, men ödet ville annat. En av hotellets gäster, var nämligen en ung och charmerande dam, som kom från Sigtuna och som tillbringade Julen tillsammans med sin dåvarande sambo, på hotellet. Hur det hela gick till, förtäljer inte historien, med direktör Ahlén och damen i fråga fattade tycke för varandra och blev ett par. Ganska snart så resulterade relationen i giftermål och bröllopsresa till varmare trakter och då Kanarieöarna, där Ahlén sedan tidigare, drev ett mindre hotell. Det var i samband med den här resan som historien om lejonet Fatima tog sin början.
Charterresorna till Kanarieöarna hade börjat att ta fart på allvar och började bli ett attraktivt resmål för bland annat Skandinaviska turister. Las Canteras beach i Las Palmas, är en plats som är bekant för många soldyrkare och det var här som paret Ahlén kom i kontakt med en liten lejoninna, som hette Fatima.
Paret Ahlén gjorde som sig bör när man befinner sig på en plats som Las Palmas. Man besöker Las Canteras, för att sola och bada. På den tiden när detta begav sig, kunde man konfronteras av lokala ungdomar på playan. Ungdomar som ville tjäna en slant, genom att erbjuda turisterna fotografering tillsammans med olika sorters djur. Någon kunde erbjuda fotografering tillsammans med en apa, andra en orm, eller varför inte ett ”lejon”? Och det var precis det som hände, när fru Ahlén helt plötsligt fick ett litet lejon i knät. En söt liten lejoninna, som hette Fatima och som tillsammans med sin ägare, tillbringade långa heta dagar på stranden. Någonting som varit en absolut omöjlighet idag, mycket tack vare nutidens djurskyddslagar och ett annat synsätt, vad beträffar den sortens hantering, av vilda djur. Någonting som fru Ahlén kände och förstod i kombination med stark kärlek till den söta lejonungen. Hon var ju trots allt inte större än en vanlig katt. ”Vi kan ju inte bara lämna henne, vi måste åtminstone ge henne mat”, säger fru Ahlén. Bo Ahlén som var känd för att vara snabb i tanken, säger. ”Varför inte köpa henne”? Sagt och gjort, några pesetas byter ägare och plötsligt är paret Ahlén ägare av ett lejon. Men vad gör man med ett lejon, när man är en turist från Sverige och bara är på tillfälligt besök i Spanien? Ja, man tar med sig lejonet hem och då per charterflyg.
Någon dag senare, checkas Fatima in som resebagage, med destination Arlanda flygplats i Stockholm. Väl där väntar tullklarering och förhör med tullens tjänstemän, som gör stora ögon och som aldrig varit med om något liknande. Vad gör man med ett lejon? Det visar sig att det finns inga bestämmelser över huvud taget, som särskiljer införsel av ett lejon, från exempelvis en hund, eller katt. Samma regler gäller. Karantän, i ex antal veckor. Det var bara att lämna Fatima på Arlanda och fortsätta hem till Rättvik.
Några veckor förflöt, innan det var dags att hämta hem Fatima, från karantänsvistelsen. Under tiden hade hon växt avsevärt och var således inte en ”liten kattunge” längre. Men fortfarande hanterbar. Fatima kvitterades ut från karantänen och buren lastades in i baksätet på Ahléns Jaguar. Ståndsmässig transport, som anstår ”djurens konung”, med andra ord. Färden hem till Rättvik kunde börja, med ett och annat stopp på vägen, för lunch och tankning med mera. Första stoppet på resan, blev en Esso-mack och som på den tiden marknadsförde sig med slogan, ”en tiger i tanken”, varför Bo Ahlén var snabb med att förklara för mackföreståndaren att vi minsann har ett lejon i baksätet. Man kan undra vad reaktionen blev, när vederbörande ställdes inför faktum och fick se ett livs levande lejon i baksätet i en bil?
Färden gick vidare och väl framme i Rättvik och Turisthotellet, inkvarterades Fatima i hotellets potatiskällare. Det fick bli hennes hemvist tills vidare och tills man kommit på någon bättre lösning. Väl där, fann hon sig snart till rätta. Jag minns att jag fick följa med ner till källaren, när det var dags för utfodring. Middagen bestod för det mesta av en stor skål med rått kött. Något som Fatima mumsade i sig med god aptit.
Dagarna gick och Fatima växte, vilket gjorde att hon behövde större portioner med kött. Hotellet var som tidigare nämnts, välbesökt av turister, från när och fjärran. Ryktet spred sig snabbt i Rättvik och bland hotellets gäster, att det bodde ett lejon i hotellets källare. Detta fick till följd att gästerna klagade och inte bara det! Några tog helt sonika sitt pick och pack och lämnade hotellet. Nu var goda råd dyra! Vad göra? Situationen var ju ohållbar, det gick inte att ha Fatima kvar på hotellet. Något måste göras, men vad?
Som tidigare nämnts, så jobbade min mor på hotellet och hon om någon var en klok kvinna och pålitlig rådgivare, med god kännedom om trakten. Vid tiden för händelsen, stod vår släktgård i Östbjörka tom. En gård med stora uthus och en ladugård som inte längre hyste något kreatur. Varför inte inkvartera Fatima där? En lysande idé, tyckte Ahlén.
Ladugården ställdes i ordning, rengjordes och tjocka reglar sattes för fönstren och Fatima flyttade in. Varje dag under en tid åkte Ahlén till Östbjörka och Fatima, för att ge henne mat och omvårdnad. Det sistnämnda blev med tiden, mer och mer vanskligt, då Fatima växte alltmer. Nu var hon inte en liten unge längre. Hon var helt plötslig ett halvstort lejon. Vilket gjorde att ingen, inte ens Ahlén vågade gå in till henne längre. Hon fick matas på avstånd.
Ryktet om att det bodde ett lejon i vår släktgård, spred sig snabbt i byn och fick till följd att byborna blev både oroliga och rädda. Vad kunde hända om hon tog sig ut? Ve och fasa! Ryktet spred sig vidare och kom snart till polisens öron, som såg sig nödgade att agera. Det hela resulterade i dygnet-runt bevakning av en beväpnad polisman! Någonting som visade sig ohållbart, med tanke på kostnader, risktagande, oro och rädsla med mera. Det beslutades därför att Fatima måste bort och tyvärr så har denna fantastiska och annorlunda historia, ett tragiskt slut. Fatima fördes bort och togs av daga. ”Kanske vilar hon numera, på savannen, i sin lejonhimmel”.
Några veckor förflöt och det var dags att städa ladugården, efter Fatima. Någonting som låg på min morfar, Olars Kalles lott. Med hjälp av en lånad häst från granngården och med mig som hjälpreda, skulle städjobbet genomföras. Grannens häst med namnet Svarten, var normalt en snäll och behaglig valack, som aldrig trilskades, utan gjorde det den blev kommenderad till. Samtidigt var min morfar en erfaren hästkarl, som Svarten väl kände sedan tidigare. Men det visade sig vara svårare att hantera Svarten, än vad morfar förstått. Djurs instinkter är någonting mycket märklig och som ibland kan vara svåra att förstå. När morfar försökte att styra Svarten in mot ladugården så tvärvägrade han att göra det som morfar ville. Hur han än försökte, så vägrade Svarten att lyda kommandot. Svarten var helt skräckslagen, det formligen sprutade fradga om hans mule och han vägrade lyda, hur mycket morfar än försökte. En medfödd instinkt, som ligger väl bevarad i ett djurs genbank, utlöst av någon rovdjurslukt som Fatima lämnat efter sig.