Alla vägar bär till Rom – och Rättvik

Bortom varje hörn väntar en utmaning – för den som vill, törs och vågar. Guiseppe bytte sitt Rom mot Rättvik, och fortsätter nu sitt ambitiösa arbete med fokus på vällagad och nyttig mat. På köpet har han fått mer tid för familjen och sina intressen.

Han italienare, hon en rättvikskulla. Olika kulturer, ja, men samma intressen, längtan och drömmar. Till slut förenades de i en gränslös kärlek genom sin flytt till Lerdals höjder i Rättvik.
Möt Giuseppe Perricci och Maria Frääs, paret som brinner för mat och som nu ska erövra världen med sin ekologiska barnmat på burk.

Äkta gnocchi står på menyn. Först ska potatisen kokas, pastan bakas, knådas och rullas ut för hand. Pastan får inte koka för länge, ”gnocchikuddarna” ska precis flyta upp. Och de färska tomaterna ska skollas och puttra tillsammans med basilikan och vitlöken. Den färskrivna parmesanosten framhäver smaken. Till detta ett knippe färsk basilika vid servering. Varje moment sker med självklarhet, finess och automatik – vi pratar om två proffs i arbete. – Smakar det bra?

De goda historierna har alltid en plats i människors tillvaro. Historien om Giuseppe och Maria är en sådan. Vi söker oss från huset i Lerdal, söderut, till Rom, Italiens stolta huvudstad. Piazza Augusto Imperatore är en gata i det pulserande, hektiska centrala Rom, belägen strax intill paradgatan, Via del Corso, ungefär som Drottninggatan i Stockholm. Fem minuter därifrån ligger andra kända landmärken som Spanska trappan och Fontana di Trevi.

Året är 1999, det är sommar, och ett femtontal kockar är upptagna med att laga mat till sina gäster på restaurang Gusto. Det springs mellan spisarna, det rörs i kastrullerna, det är varmt, det är stressigt. Med andra ord en helt vanlig dag för en erkänd restaurang med många förväntansfulla gäster.

In till kökschefen på denna restaurang kommer en korthårig kvinna från Sverige. Hon är där för att söka jobb, hon har på omvägar hört att det skulle finnas en plats ledig. Kvinnan möts av en lite frågande blick och förstår varför. Hon är för stunden lite stukad efter ett nyckelbensbrott, och verkar inte vara som klippt och skuren för att passa in i ett kök där det varje minut handlar om att leverera.

– Jag möttes av en styvnackad köksmästare, säger Maria och möter Giuseppes kärleksfulla, bruna ögon.

Det uppstår en tystnad i tre långa sekunder innan Giuseppe svarar, på nära nog perfekt svenska.

– Jag kunde inte engelska vid den tiden, säger han leende, och jag hade svårt att se dig klara ett arbete på tolv–tretton timmar per dag…

Mötet resulterade i att Maria anställdes som konditor. Ett annat resultat var ett försiktigt flirtande när ledig tid fanns. För vid den här tiden upptog jobbet nästan all deras vakna tid – inte sällan var det jobb varje dag, åtminstone för Giuseppe. När Maria inte bakade tog hon även jobb som servitris, mitt i händelsernas centrum, på Piazza Campo di Fiori, ett torg fyllt av liv och rörelse, med aktivitet långt in på nätterna.

Deras vägar kom att skiljas och mötas flera gånger innan det blev definitivt. Maria flyttade till Sverige för studier i Grythyttan, gjorde en praktikperiod hos en vinproducent i Sydafrika, och tog en fil kandexamen i Restaurang- och måltidskunskap. Lov- och ferieperioder spenderades alltid i Rom med jobb på olika à la carte-restauranger med inriktning på slow food.

För Giuseppe väntade ett avbrott från Roms pulserande innerstad. Han for till Kalifornien och sedan till Denver och jobbade på Il Fornaio, ett framgångsrikt Slow food-företag, med rötterna i Italien. Tillbaka till Rom drygt ett och ett halvt år senare lockade ett nytt ansvarsfullt arbete på en asiatisk take-away restaurang, WOK, World Oriented Kitchen.

De första åren efter millennieskiftet kan för de båda synas något flyktiga och lösa i kanten. Samtidigt var det precis det man kunde förvänta sig av två människor med mycket driv, ambitioner och drömmar. Och vem kan påstå att restaurangvärlden är statisk.

– Jag har nog alltid varit lite av en vagabond, förstärker Maria.

Med smak på världen
När Maria senare fick jobb på Svenska ambassaden i Rom valde de att flytta ihop, året var 2003.

– Vi bodde drygt två mil sydväst om Rom, vid en sjö som tidigare varit en vulkan där även påven har sitt sommarresidens.

Det påvliga palatset, Castel Gandolfo, är en mycket vacker plats, känd för sin konst och vackra trädgård, dessutom med en fin utsikt över Albanosjön. Castel Gandolfo var länge en hemlig plats, känd som ”det andra Vatikanen” och stängd för allmänheten. Den nye påven Franciskus har sedan i mars ändrat på detta och öppnat grindarna, till glädje för inte minst turister och pilgrimer.

Maria fnissar och säger:

– Vi bodde ungefär en kilometer därifrån, men palatset låg högt ovanför oss och vi såg inte så mycket. Vi bodde längst ned och påven lite längre upp kan man säga.

Det uppstår en alldeles särskild energi när Giuseppe och Maria växelpratar i skön harmoni med en fantastisk – och verkligen äkta, italiensk pasta. De har så mycket att berätta och vill så mycket med sina kulinariska liv. Och de delar gärna med sig av sina tankar och drömmar.

När sonen Giulio Olle kom till världen i augusti 2008 blev det starten för ett nytt liv. Plötsligt var det som om Rom började ses med lite andra ögon.

– Att bo mitt i en stad av Roms kaliber kan förstås vara underbart, säger Maria. Men vår växande syn på det här med miljöfrågor skapade en ångest. I tre år cyklade jag in till jobbet och kunde med egna ögon se den gråa champinjon av rök som hängde över staden. Jag blev hånad för att jag cyklade, men det var viktigt för mig. Sen kom frågan hur vi skulle klara vårt nya liv i Rom med en så dåligt uppbyggd barnomsorg, det skulle kosta en hel lön för att ha en dagisplats. Och Giuseppes föräldrar kunde vi ju inte räkna med som barnvakter, de fanns på för långt avstånd, i Bari, långt ifrån Rom.

Någostans här i tid kom en tydlig bryt-punkt.

– Jag älskar Rom för alla influenser, rytmen och maten, jag kan inte leva utan det. Men det kom till ett skede då jag hellre ville vara tillfällig besökare än att leva mitt liv där.

Giuseppe nickar medan Maria pratar, och flikar in att det var svårt att få ihop allt med hårt jobb på restaurangen, allt ansvar, och en familj på tre personer i stadens utkant.

– Vi bestämde oss för att sälja huset och flytta till Sverige, och fyra månader innan vi flyttade började jag att läsa lite svenska.

Året är 2008, månaden är november, snart  skulle en klimatmässig kulturkrock inträffa.

– Vi satte oss i bilen med vår bebis på tre månader och började resan till Sverige. Med oss i bilen hade vi även vår romerska katt.

Runt 265 mil senare var de framme.

– Det var jättekallt i Sverige då, säger Giuseppe och rynkar för första gången på näsan. Vi flyttade till ett litet hus i skogen, i Öja utanför Vikarbyn.

Det blev omvända roller – nu var Maria på sin hemmaplan, där förstås hennes familj, släkt och vänner välkomnade dem ”hem till Rättvik”.

Ungefär sex år har gått och lärdomarna har varit många. Idag bor familjen i Lerdal och Giuseppe jobbar som kock på heltid på Stiftsgården, Maria som kökschef inom den kommunala verksamheten.

– Det är en roll där man både ska bespara och kvalitetsutveckla på en och samma gång, säger Maria, det kräver en viss kunskap. Det är tufft att göra en matgäst nöjd fem dagar i veckan. Det klarar knappt en vanlig krog. Det är mycket som är utmanande i det här jobbet, och jag gillar det.

Mål och visioner
Giuseppe förstod tidigt att det var viktigt att lära sig det svenska språket för att hänga med och ha en fungerande dialog med omvärlden (och resultatet är verkligen strålande). Något svårare har varit att hitta fram när det gäller de svenska vanorna i köket.

– Det är mer traditionellt här i matlagningen, svårt att ändra och mer restriktivt.

Och visst är det även en skillnad mellan svensk och italiensk mentalitet.

– Svenskar är lite blyga och lite försiktiga, folk är lite mer spontana i Italien, här ska det bokas i förväg om man ska träffas till exempel. Jag vet samtidigt att det tar tid,

det är en annan kultur. Jag tycker ändå att det har gått ganska bra att etablera sig och skaffa kontakter. Jag börjar bli mer och mer bekant med folk – jag gillar ju att träffa folk och prata! Jag tränar mycket och löpning är ett bra sätt att umgås och träffas på. Men så många italienare finns det inte här, jag tror att vi är tre stycken i Rättvik.

Giuseppe började från noll i en ny del av världen. Men alla hans samlade erfarenheter ska nu hjälpa honom mot sina drömmars mål – att kunna erbjuda ekologisk barnmat på burk.

– Det räcker med gamla konserver som har en hållbarhet på ett år. Barn har rätt att äta riktig mat från grunden, även i början av livet.

På kort tid har Giuseppe rönt stort intresse för detta nya segment på marknaden. I skrivande stund behövs en producent som på löpande basis kan tillverka Peppes Barnmat som det är döpt till, någon som kan säkra upp volymen, så att det alltid finns burkar att fylla butikshyllorna med. En första matvarukedja har redan skrivit avtal, dessutom har aktörer i Kina visat intresse. Nu gäller det att ha tålamod och ”låta kvarnarna mala”, något som kan tära på en ivrig italienares psyke.

– Giuseppe är verkligen stark, och han visar att det går att förverkliga drömmar.

”Vi sätter värde på natur, skog och mark”

På matsalsbordet står en tömd kopp, en svag doft av espresso dröjer sig kvar. Från vardagsrummet dansar olika nyanser av ljus över möblerna, kvittrande småfåglars läten hörs från trädgården. En blick ut genom rummets största fönster och vi ser Siljan och långbryggan. Det var för tre år sedan de köpte det röda huset strax ovanför Rättviks centrum. Och det är lätt att få perspektiv på det nya livet här uppe, med lika delar himmel som sjö när man kikar ut genom fönstret.

– Vi kunde ha hankat oss fram i en av världens mest fantastiska städer, säger Maria. Men saker förändras, och jag var inte trygg i Rom på slutet. I Rättvik sätter vi båda värde på natur, skog och mark, det går att leva ett bra liv här.  Och till Italien reser vi en gång per år, det ger en spänst i tillvaron och förgyller livet.

Maria minns tillbaka. Cirklar sluts när hon börjar prata om filmklassikern ”Gudfadern”, en favoritfilm som satte djupa spår under hennes uppväxt på 80-talet.

– Det lät som om de sjöng när de pratade. Nyfikenheten på Italien började gro redan då. Och jag kommer från en jordbrukarfamilj där jag alltid har satt värde på bra råvaror, precis det som det italienska köket har – och som jag kämpar så hårt för idag. Jag är nog en riktig nörd vad det gäller mat. Som tur var får jag dela detta med min man.

Piazza Augusto Imperatore var gatan där restaurangen låg, platsen för Giuseppes och Marias första möte den där sommardagen 1999, för femton år sedan. Imperatore kan översättas till ”erövrare” på svenska. Och erövra är precis vad Giuseppe vill, på det sunda sättet, genom att ge barn en näringsrikare kost att starta livet med. Om något år kan hans dröm ha infriats.

Då kan Giuseppe fullt ut känna sig nöjd med det stora klivet, från Roms berömda kullar, till Lerdals lika klassiska höjder i Rättvik.

Text och foto: Johan Pellas