Backlunds i Vikarbyn – bäst i världen

Erik och Britta Backlund, ett syskonpar som gillar både farter och höjder. The sky is the limit. Foto: Johan Pellas

De är tuffa, tränade, tajta och lite tokiga. Läs om Erik och Britta från Vikarbyn, syskonparet som peppar varandra och besegrar både berg och pister, i farter över 170 kilometer i timmen.

– I vinter hoppas jag kunna åka över 200 kilometer i timmen, säger speedskiåkaren Erik Backlund, som överraskat alla och är nummer ett i världen.

Det är lite av en saga, osannolik men vacker. I centrum står två syskon, som redan i unga år fångade glädjen i skidåkningen, farten och varandra. Rättviksbacken blev deras ”andra hem”, där de lekte sig fram och experimenterade.

– Kan brorsan åka fort så kan jag också, säger Britta, så har det alltid varit.

Scenförändringen kom för ungefär fem år sedan, då syskonen i present skulle få testa att åka fort i Orsa Grönklitt och mäta hur snabbt det egentligen gick. Tidigare hade det ju mest varit en fartlek.

Efter den dagen, 5 februari 2010, skulle verkligheten ritas om. I Grönklitts backar fanns nämligen landslaget i speedski på läger, en lycklig slump skulle det visa sig.

Speedski är, för den som inte vet, en form av alpin skidåkning där man åker nerför specialpreparerade backar för att uppnå en så hög hastighet som möjligt. Snabbast ner vinner.

När Erik och Britta tog sats i branten kunde inte landslagstränaren göra annat än gnugga händerna – det här var något alldeles extra.

– Jag slog dig den dagen Britta, men det var inte med mycket, säger Erik och flinar mot sin syster. Efter åken kom det fram en man med en stor valrossmustasch. Han sa att det skulle bli SM-tävlingar månaden därpå i Idre och tyckte att vi skulle ställa upp.

Sagt och gjort. Britta fick bli föråkare, hon var vid tidpunkten för ung för att få ställa upp. Men Erik…

– Jag vann SM den helgen och blev lite tagen på sängen kan man säga. Jag visste ingenting och hade inga förväntningar, jag bara körde.

Samma landslagschef kom fram efteråt, frenetiskt gnuggande på sina händer.

– Nästa år är det junior-VM i Schweiz, häng med dit!

Ett år senare var Erik på plats på VM. Han befann sig i en helt ny miljö där han skulle konkurrera med åkare av en ännu vassare kaliber, som tävlade med höga ambitioner och stora resurser.

– Jag åkte dit och kände så gott som ingen. Jag minns när jag stod i vallarummet innan tävlingen för att slipa mina skidor. Det stod konkurrenter bredvid mig som hade team med fem personer runt sig. Jag fick många tips, men även en del pikar. Jag kände mig hyfsat liten.

Tävlingarna i de schweiziska alperna varade i tre dagar, i en sport som då och nu domineras av länder som Österrike, Frankrike och Italien. Hur det gick?

– Jag vann, och det lustiga var att jag egentligen inte ens var en del av det svenska landslaget…

Inga begränsningar
Erik tittar ut genom panoramafönstret hemma i barndomshemmet i Vikarbyn. Det är magiskt vackert med Siljan och himlen i en skön förening av blågrå nyanser. Året runt bjuder naturen på detta skådespel, det är bara färger och ljus som skiftar beroende på årstid.

Erik säger att han kom upp i 172,2 kilometer i timmen som snabbast under sitt första VM, men att allt egentligen hade varit som ett enda äventyr och test. Och så syntes det ha fungerat genom hela livet för dessa syskon, ett enda äventyr, i en tillåtande miljö, utan begränsningar.

Och Britta förstås, lillasystern som är tuffare än de flesta, en tjej som vägrar ge sig och alltid utmanat sin bror. Även hon skulle ha varit med i Schweiz för fem år sen, men hon var för ung.

Sen 2012 har hon varit fullvärdig medlem i landslaget, och visat gång på gång att hon är bäst av juniortjejerna i världen.

– De bästa seniordamerna är efter mig idag, men vi får ännu inte tävla mot varandra, det är nästa steg, säger Britta, med en rättframhet som är mer ödmjuk och charmig än kaxig.

Mellan raderna låter hon oss förstå att vinna VM är okej, men brorsan ska också vara efter, det är först då hon bärgar den största av medaljer.

Erik fick våren 2015 för första gången ställa upp i VM för seniorer.

– Jag tog ett silver, men vann den totala världscupen som består av sex deltävlingar. I vinter är det inget VM, istället ska jag finslipa tekniken och se vad jag kan utveckla. 2017 ska jag vinna VM-guld.

Tillbaka till Rättviksbacken som haft en avgörande betydelse – utan den, inga VM-medaljer till Vikarbyn.

– Alla grunderna har vi lärt oss i den, säger Britta.

– Vi har sen kunnat finslipa saker när vi åkt med landslaget, säger Erik.

– Backen har alla detaljer, fyller Britta i, den är inte rak utan går i etapper. Och där finns allt ifrån hopp till snabba skogsstigar.

– Vi är lyckligt lottade att ha fått växa upp i den här miljön, säger Erik, det är samma sak med längdskidåkning, löpning, cykling och så vidare. Det finns egentligen allt man behöver i Rättvik. Och det här med att åka fort nedför en backe. För oss existerade inte speedski när vi lekte i backen när vi var yngre. Ur vår lek och vårt experimenterande växte ett kunnande fram. Vi skapade något ur vår fantasi.

Konkurrens och samarbete
De återkommer gång på gång till hur viktig konkurrensen är och varit. Ingen av dem har gett vika, ingen vill vara sist nedför en backe.

– Jag tittar på syrran och ser, jädrans, bara en kilometer i timmen efter! Jag vill vara snabbare, det är det som är drivkraften. Och det mentala måsta vara med, de händer att de plockar bort åkare som inte pallar för trycket, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Jag har flera gånger stått i backar som varit extremt branta, där startramperna har varit groteska. Jag har tvivlat för någon sekund, men tänkt, att kan syrran kasta sig ut här så kan jag. Idag är verkligheten den att ju mer extremt det är, och ju mer adrenalinet pumpar, desto roligare är det.

– Det är mycket roligare när brorsan är med, och jag ska bara åka fortare.

Apropå det här med hastigheter: tävlingsarrangörer söker en fartbegränsning, 170 kilometer i timmen är en hastighet man helst inte ser att åkarna passerar, av säkerhetsskäl. Både Erik och Britta har passerat den gränsen.

– Det handlar mer om backen än om oss själva, säger Erik och får en bekräftande nick tillbaka av Britta. Världsrekorden ligger idag på 252 respektive 242 kilometer i timmen. Men vi har inte fått åka i såna backar ännu. För att lyckas måste det vara ideala förutsättningar. Snön ska vara perfekt och kall, vädret måste vara okej, det får inte blåsa. Det ska vara tidigt på morgonen vid sju, åtta. Vi ska nog i alla fall åka över 200 kilometer i timmen både Britta och jag, bara vi får försöka. Det finns inte så mycket gränser.

Framtiden ser ljus ut för världens snabbaste syskon, där Erik för stunden pluggar i Uppsala och även ger musiken en chans i bandet Ronda, som framför en sorts ”svenskengelsk folkpop”. Även här är förankringen en bärande del med låtar som har stark koppling till bygden. Britta satsar just nu på en skidutbildning, vid sidan av det kockyrke hon redan har. Även Erik är förövrigt en mästare i köket (han vill ju inte vara sämre än sin syster).

– Man kan nå sina drömmar, säger Erik och tittar ut över Storsiljan. Och det finns så många duktiga människor i Rättvik att inspireras av.

– Man vill vara en av dem, säger Britta. Har de klarat något så ska vi också klara det. Det är inte svårare än så.

Text: Johan Pellas

Full fart i backen. I vinter hoppas Erik att åka över 200 kilometer i timmen. Foto: Per Norell

Britta vill inte vara sämre än brorsan och hoppas också på att åka över 200 kilometer i timmen. Foto: Per Norell