Hallå där!

Anders Modén, kommunpolis i Rättvik.

Foto: Martin Litens

Vem är Anders Modén?
– En tränings- och musikintresserad ”gubbe” (fyllde 50 år nyligen) som älskar Rättvik. Har jobbat med människor hela livet och nu gör jag det som polis. Tidigare var det inom skola och barnomsorg. Försöker vara miljömedveten trots att jag åker omkring i en
Renault 4 från 1968. Kompenserar det med att också köra elbil.

Vad är du mest stolt över?
– Är mycket stolt över att tillsammans med Anders Landberg bedrivit en idrottskola under 80–90 talet. Vi lärde också 100-tals barn att simma. Sen är jag stolt över att jag trots mina svårigheter i skolan utbildat mig till både polis och fritidsledare.

När bestämde du dig för att bli polis?
– Jag har egentligen aldrig drömt om att bli polis men jag kom ihåg första gången jag tänkte på polis som ett möjligt yrke. Det var i Stockholms tunnelbana 1999 efter en hockeymatch i Globen. Det stod en sur och butter polis i en vagn och var knäpptyst. Jag tänkte att om jag stått där hade jag småpratat med allt och alla. Andra gången var när jag jobbade med arbetslösa ungdomar på Rättviks kommun. Några av dem hade dålig erfarenhet av myndigheter, särskilt polisen. Då tänkte jag att som polis skulle jag med min erfarenhet kunna skapa förtroende bland ungdomar. Då slutade jag på kommunen och började på komvux för att bli behörig att söka till Polishögskolan. Trots mina usla betyg och högskoleprov kom jag in. Det berodde på att jag hade arbetslivserfarenhet.

Nu har du titeln kommunpolis – vad innebär det?
– Det innebär att jag är polisens ansikte ut mot kommunen och dess medborgare. En direktlänk från polisen till kommunen, skulle man kunna säga. Annars är min huvudsakliga uppgift att lyssna på medborgarna. Tycker de i våra dialoger att polisen ska ha fler nykterhetskontroller då ska vi ha det. Vill de ha fotpatrullerande poliser då ska vi banne mig kliva ur våra polisbilar. Polisverksamheten bekostas av skattebetalarna och då kan inte polisen själva välja vad de ska göra. Det blir också mycket föreläsningar för både ungdomar och pensionärer. Tyvärr kan det bli lite för mycket möten där man bara pratar. Jag vill gärna ha verkstad. Att det händer något här och nu helst igår. Försöker också jobba i polisbil emellanåt. För att inte tappa kontakten med kärnverksamheten som utrycknings- och utredningsverksamheten faktiskt är.

Hur är det att jobba som polis på hemmaplan?
– Man är ju på sätt och vis en offentlig person. Vilket förstås kan ha sina nackdelar. Till en början var det lite jobbigt. Kunde väl få höra både ett och annat. Det kunde spridas rykten och det fick jag ju också höra. Men nu har jag vant mig vid att folk ser mig som ”polisen”. Efter 14 år som polis känner jag mig väldigt trygg både i yrkesrollen och som människa. Men när jag cyklar omkring i Rättvik eller går på krogen ser jag mig själv bara som Anders. Men jag anser att polisen måste ha en lokal anknytning. Det är bra både ur ett förebyggande och brottsutredande perspektiv.

Har du jobbat som polis på andra orter i Sverige?
– Nej det har jag inte. Om jag varit tvungen att lämna Rättvik så hade jag nog inte sökt till polisen. Däremot jobbade jag en vecka i Malmö under flyktingkrisen 2016. Det var mycket speciellt att stå vid Öresundsbron och bestämma vilka som skulle få komma in i Sverige. Under mina pass kom det inga asylsökande men däremot stoppade vi en och annan misstänkt brottsling utan godkänt ID från att komma in i landet. De fick vända bilen och åka till Danmark. Det kändes bra!

Rättvik anses som en mycket trygg kommun att bo i – vad tror du det beror på?
– Svårt att svara på men jag tror att storleken kan spela roll, i det här fallet i alla fall. Vi har koll på varandra och skulle det dyka upp några ”skumma personer” så sprids det snabbt bland invånarna. Men det beror på vem man frågar. En skolelev kanske upplever stor otrygghet och en boende i Lerdal känner sig väldigt trygg. Men trygghet är färskvara. Det räcker att en liten händelse förstoras upp på sociala medier för att skapa otrygghet. Jag kommer ihåg hösten 2015 när Rättvik tog emot flera hundra flyktingar. Då spreds det rykten att man inte kunde gå utanför dörren utan att bli överfallen av en mörkhyad person. Då är det viktigt att myndigheterna går ut med korrekt information. Vilket polisen försökte göra.

Bästa tid i livet?
– Det var mina två år på Lillsveds gymnastik och idrottsfolkhögskola 1993–1995. Kanske inte lärde mig så mycket i själva skolarbetet. Däremot lärde jag mig mycket om mig själv där ute i Stockholms skärgård. Jag fick också vänner för livet.

Vad är det bästa med Rättvik?
– Närheten till allt förstås. Närhet till naturen och nära till staden. Vi har ett fantastiskt utbud av nöjesaktiviteter och restauranger. Unikt för att vara en så liten kommun skulle jag vilja säga. Siljans strand! Den skulle vi kunna exportera till utlandet. Alla evenemang förstås. För alla åldrar och smaker. Allt från Dalhalla till Classic Car Week. Sen har vi faktiskt två elithockeylag på lämpligt avstånd. Vi kan sätta oss på ett tåg och tre timmar senare kliva ut på Arlanda flygplats som tar oss utomlands. Jag kommer aldrig att lämna Rättvik även om jag försökt några gånger.

När du inte jobbar, vad gör du då? Berätta om dina intressen!
– Träning, musik och mysiga hemmakvällar. Det låter som en kontaktannons det här men att vara ute i skogen är för mig bättre än terapi. Då brukar jag springa i den fantastiska natur vi har kring kalkbruket och Enån. Om sova är ett intresse så är det isåfall ett stort sådant. Åker ofta på konserter och musikfestivaler. Sen tycker jag mycket om Stockholm dit jag reser ganska ofta. Med min cykel i släptåg. En och annan knasig resa blir det också. Senast till Tokyo.

Vad vet vi inte om Anders Modén?
– Att jag är en tänkare. Inte i klass med Voltaire men inte långt ifrån. Funderar mycket på livet och hur människor beter sig mot varandra. Reagerar ofta på orättvisor och är väldigt känslig för när människor känner sig utanför. Annars vet nog inte många att jag i ungdomen var en stor Leksandsfantast. Åkte på många bortamatcher och blev jagad av Hammarby fans 1982. Kunde som 16-åring börja gråta framför radion när Leksand förlorat. Sen vet nog inte många att jag faktiskt har haft hår. Tappade det när jag var 25 år.

Tack Anders, och lycka till med det fortsatta polisarbetet.
– Tack så mycket.